Jag minns inte exakt när det började. Inte den första varningssignalen, inte det ögonblick då kroppen försökte viska att något inte stod rätt till. För det gör aldrig det – det börjar inte med ett brak, utan med små skiftningar. Jag blev lite tröttare. Lite mer irriterad. Lite mer glömsk. Men jag bet ihop. Skötte jobbet, höll ihop vardagen, svarade på meddelanden, log när jag skulle. Jag var den där personen som alltid sa ja, alltid ställde upp. Jag hade blivit expert på att ignorera mig själv.
Det var först när jag inte längre kunde resa mig ur sängen en morgon som jag förstod att något var riktigt fel. Kroppen var tung som bly, hjärtat bankade och tankarna var ett enda grötigt moln. Jag grät utan att veta varför. Jag minns att jag försökte skriva ett mejl – och inte kunde sätta ihop en enda vettig mening. Hela mitt inre skrek: ”Jag orkar inte mer.”
Diagnosen kom: utmattningssyndrom, med inslag av depression. Jag förstod först inte vad det betydde. Jag var van att tänka att depression är mörker, sorg, tomhet – men det här var något annat. Det var som att hela jag var bortkopplad. Ingenting kändes. Ingenting lockade. Jag ville bara sova – eller försvinna.
Det svåraste var nog inte tröttheten, utan skammen. Jag kände mig misslyckad. Svag. Som om jag gjort något fel. Jag hade ju ”valt” det här livet, eller hur? Men någonstans började en långsam insikt gro: det här var inte mitt fel. Det var en följd av att jag levt för andra, pressat mig själv för hårt, ignorerat alla gränser. Det var kroppen som till slut slog larm – eftersom jag inte lyssnade.
Vägen tillbaka blev lång. Långsammare än jag trodde var möjligt. Till en början handlade det bara om att andas, vila, och försöka ta mig igenom dagen. Jag gick hos terapeut, fick hjälp av läkare, och framför allt – jag började ställa frågor jag aldrig vågat ställa förut: Vem är jag när jag inte presterar? Vad vill jag egentligen? Vad behöver jag för att må bra?
Tillfrisknandet var inte en rak linje. Det var bakslag och små framsteg. Jag kunde känna mig bättre en dag – för att sen krascha totalt nästa. Jag fick lära mig tålamod. Att en promenad kunde vara en vinst. Att en fika med en vän var ett kliv framåt. Att vila inte är lathet. Att säga nej inte är själviskt, utan nödvändigt.
Och med tiden… kom sakta känslorna tillbaka. Färgerna. Skrattet. Jag kunde sitta i solen och faktiskt känna den. Höra musik och bli berörd. Jag började längta igen. Små drömmar väcktes. Och där, mitt i allt det sköra, fanns en ny styrka. En stillsam, jordad styrka som inte kom från att prestera – utan från att ha överlevt. Att ha valt mig själv.
Idag är jag inte den samma som innan. Jag är mer vaksam på mina gränser. Mer varsam med min energi. Jag kan fortfarande bli trött, men jag känner igen signalerna. Jag har lärt mig att lyssna – på riktigt. På kroppen. På hjärtat. På min inre röst, som jag så länge tystade.
Att bli frisk från utmattningsdepression handlar inte om att “komma tillbaka till den man var” – utan om att få lov att bli någon ny. Någon helare. Någon som vet att värdet i livet inte ligger i att orka mest, göra mest, vara mest. Utan i att vara sann mot sig själv.
Och det – är inte svaghet. Det är mod.
