Det finns en sorts trötthet som inte går att sova bort. En tyst, malande smärta som inte syns i några röntgenbilder. Ett mörker som kan fylla ett helt rum – trots att lamporna är tända.
Jag vet, för jag har varit där.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det. Hur man kan vakna efter åtta timmars sömn och ändå känna sig som om man inte sovit på veckor. Hur kroppen fungerar, men själen haltar. Hur man kan skratta, jobba, svara på mejl – och samtidigt vara helt förlorad inuti.
Min egen resa in i psykisk ohälsa började långsamt, nästan omärkligt. Små tecken som jag ignorerade. En känsla av att inte räcka till. Att det jag gjorde aldrig var nog. Att jag aldrig var nog. Jag höll fasaden uppe länge. Svarade ”jodå, det är bra” med ett snett leende när någon frågade. Jag log på bilder, levererade på jobbet, tog hand om andra.
Men inuti – där pågick något helt annat.
Det kändes som att jag var på flykt hela tiden. Från tystnaden. Från tomheten. Från mig själv. Jag kunde sitta på ett möte och samtidigt kämpa med att inte börja gråta. Jag kunde umgås med vänner men ändå känna mig fullständigt ensam. Det fanns ingen vila, ingen trygg punkt, inte ens i mig själv.
Till slut sa kroppen ifrån. Den orkade inte mer. Jag minns dagen det hände. Det var som att någon drog ur kontakten. Jag satt på sängen med jackan på och kunde inte resa mig. Inget fysiskt fel – men jag kunde inte. Det var slut. Orken var slut. Viljan var slut.
Och det var där, i kraschen, som allt började vända.
Jag fick hjälp. Inte direkt, inte på en gång – men jag fick det. En vårdcentral. Ett samtal. En psykolog. En remiss. En annan psykolog. Många ord. Tårar. Tystnad. Rädsla. Men också – små, små glimtar av hopp. Att få höra “du är inte ensam”. Att någon satt kvar när jag grät. Att jag inte behövde prestera för att få finnas.
Jag fick lära mig att vila. Det låter så enkelt, men för någon som hela livet känt att “du måste göra mer” är det som att lära sig gå igen. Jag fick lära mig att mina känslor inte var fel. Att ångest inte är farligt – bara fruktansvärt obehagligt. Att gränser inte är egoistiska, utan nödvändiga.
Och jag lärde mig sakta att tycka om mig själv. Inte för vad jag gör. Utan för att jag är.
Det här är inte en saga med ett lyckligt slut. Jag har fortfarande dagar som är tunga. Jag faller fortfarande ibland. Men jag står inte ensam längre. Och jag vet idag att min sårbarhet inte är ett hinder – den är min styrka.
Så om du känner igen dig i något av det här – snälla, stäng inte in det. Du behöver inte bära det själv. Det finns hjälp. Det finns förståelse. Det finns människor som lyssnar. JAG lyssnar!
Och viktigast av allt: Du är inte svag. Du är inte fel. Du är en människa. Och du är värd att må bra. På riktigt.
