Jag brukade tro att livet gick ut på att hela tiden klättra uppåt. Att man skulle ha mål, energi, styrka. Att man skulle “återhämta sig” för att sedan snabbt bli ”sig själv igen”.
Men det är inte riktigt så det fungerar. Inte efter att man gått sönder på djupet.
För jag blev inte “som förut”. Och vet du vad? Jag vill inte heller bli det. Det jag har förstått är att det finns ett liv efter kraschen – men det ser annorlunda ut. Mer försiktigt. Mer ärligt. Mindre fullspäckat. Men så otroligt mycket mer äkta.
Jag lever idag med en sorts ödmjukhet inför mig själv som jag aldrig haft innan. Jag lyssnar. Jag pausar. Jag säger nej. Och jag har lärt mig att det inte gör mig lat, tråkig eller “mindre värd” – det gör mig levande.
Men det är också svårt, vissa dagar.
Det är svårt att leva i ett samhälle där så mycket fortfarande mäts i prestation. Där folk småpratar om stress som om det vore något att vara stolt över. Där “att ha mycket” ses som ett tecken på framgång. Där man ska svara “bra!” när någon frågar hur man mår – även när man inte gör det.
Det är lätt att halka tillbaka i gamla mönster. Att tänka: ”Jag borde orka mer”, ”Jag borde vara gladare”, ”Alla andra verkar ju klara det”. Jag gör det fortfarande ibland. Men nu märker jag det snabbare. Jag stannar upp. Jag andas. Jag frågar mig själv: Vad behöver jag – just nu?
Och ibland är svaret: – En paus. – En promenad. – Någon att bara få vara tyst med. – Eller bara att få känna att jag duger – även när jag inte gör något särskilt.
Jag har också blivit försiktigare med vilka människor jag släpper nära. Det låter kanske hårt, men det är nödvändigt. Jag orkar inte längre med relationer där jag måste låtsas. Jag orkar inte bära andra som inte också är villiga att bära mig ibland. Jag har lärt mig att det är okej att välja bort. Att sätta gränser inte är att svika – det är att skydda.
Och så finns det dagar när jag känner en helt ny sorts styrka. Inte den ytliga, inte “jag klarar allt”-styrkan. Utan den tysta, djupa. Den som säger: “Jag har varit där. Jag vet hur det känns. Och jag står fortfarande upp.”
Det finns något djupt mänskligt i att gå sönder – och ändå fortsätta. Att se sina egna brister, sin ångest, sin historia – och ändå säga: “Jag väljer livet. Igen.”
Jag är inte hel. Jag är ärlig. Jag är inte alltid stark. Men jag är sann. Och det är mer än nog.
Om du är mitt i kampen: håll ut. Om du är på väg tillbaka: ta det varsamt. Och om du har rest dig: glöm inte – din historia kan hjälpa någon annan att våga börja.
Vi bär varandra. I det lilla. I det osynliga. I det tysta modet.
