Jag älskade Falsterbo Horse Show. Verkligen. Jag älskade känslan av svensk sommar, av sand mellan tårna och hästdoft i luften. Att få vandra mellan hoppbanan och dressyrbanan, känna hjärtat slå när de stora ekipagen gick i mål, höra publikens jubel. För många av oss var Falsterbo inte bara en tävling – det var ett andra hem, en plats där drömmar skapades. Men de senaste åren har något hänt. Något har förändrats. Och det är dags att säga det som många tänker: Falsterbo Horse Show har skitit i det blå skåpet.
1. Pengarna före sporten
Vi börjar där det oftast slutar – i pengarna. Falsterbo var en gång en plats där eliten mötte bredden. Där barnfamiljer kunde komma nära hästarna, och där ungdomsryttare kunde inspireras av världsstjärnor. Nu känns det mer som ett företagsevent i hästskrud. Biljetterna är dyrare än någonsin, mat och dryck är prissatt som om det vore en musikfestival, och många känner sig utestängda från den glädje som förr var för alla. Har man inte rätt sponsorlogga på kavajen känns det nästan som om man inte är välkommen längre.
2. Från hästsport till jippo
Visst, det är kul med shower och uppvisningar. Men när uppmärksamheten flyttas från själva tävlandet till att handla om influencers, mingelzoner och Instagramvänliga bubbelbarer – då tappar man något. Det blir ett jippo, en kuliss. En hästfestival för sociala medier, inte en arena för ridkonst. Det är som om Falsterbo blivit mer intresserat av vilka som tittar på hästarna, än av själva hästarna.
3. Miljö- och djurvälfärdsfrågor som sopas under mattan
I en tid där klimatpåverkan och djurens välfärd diskuteras överallt, är det märkligt tyst från Falsterbo. Det transporteras hundratals hästar, byggs enorma anläggningar tillfälligt, och serveras kött i överflöd – men när någon lyfter frågan får man kalla handen. Och djurskyddet? Många har reagerat på domarinsatser, hantering av hästar i stallområdet och avsaknaden av tydliga riktlinjer när något går snett. Det borde vara tvärtom – här borde Falsterbo vara förebilden. Men istället hukar man och låtsas som om allt är frid och fröjd.
4. Favorisering och stängda dörrar
Det går inte att blunda för snacket i stallen: vissa får gräddfil. Vissa ryttare, vissa stall, vissa hästägare – de glider in på VIP-spår medan andra sliter för varje sekund av uppmärksamhet. Wild cards delas ut till namn, inte prestation. Och för de unga talangerna utan rätt kontakter? Lycka till. Det känns mer och mer som ett slutet system, där meritokrati fått ge vika för nätverk och sponsorkronor.
5. Respektlöshet mot det lokala
Falsterbo är inte bara en tävling – det är en liten ort med sin egen rytm och vardag. Men varje sommar förvandlas området till ett invaderat nöjesfält. Lokala invånare har berättat om nedskräpning, överfulla vägar, störningar och noll dialog från arrangörerna. Det känns inte som ett samspel, utan som en ockupation. Ett respektlöst sätt att behandla platsen som möjliggjort evenemanget i över 100 år.
Slutsats: Det är inte försent – men något måste ändras
Det här är inte ett hatinlägg. Det är ett sorgeinlägg. Ett rop från en besviken supporter. För Falsterbo KAN fortfarande vara det magiska evenemang det en gång var. Men det kräver självrannsakan. Det kräver att man vågar säga:
”Vi gick för långt. Vi tappade bort oss. Nu hittar vi tillbaka.”
Falsterbo Horse Show har skitit i det blå skåpet. Men det behöver inte stanna där.
Det går att torka upp. Det går att börja om.
Frågan är bara om viljan finns.
