Jag har alltid känt lite för mycket.
Tårar som kom när andra bara ryckte på axlarna.
En röst som darrade när någon annan skulle ha skrattat.
Ett hjärta som bar andras oro som om den vore min egen.
Det tog mig lång tid att förstå att det inte var något “fel” på mig.
Att jag inte var överdramatisk, svag eller känslostyrd.
Jag var högkänslig.
Och det förändrade allt.
Högkänslighet (HSP – Highly Sensitive Person) är inget man blir.
Det är inget trauma, inget tillstånd, ingen diagnos.
Det är ett personlighetsdrag. Ett nervsystem som är finstämt.
Vi känner starkare, djupare, längre.
Vi märker detaljer som andra missar. Tonfall. Stämningar. Mikrospänningar i ett rum.
Det gör oss empatiska. Intuitiva.
Men också trötta.
Utöver våra egna känslor bär vi ofta på alla andras också.
Och det var där – för mig – det började slita.
För när man är högkänslig och hamnar i en värld som aldrig pausar, som skriker efter prestation, som ständigt blinkar, piper, pushar – då blir varje dag ett maraton.
Och kroppen börjar slå larm.
Det var så jag föll. Sakta, men tydligt.
För jag lyssnade mer på världen än på mig själv.
Att återhämta sig från psykisk ohälsa som högkänslig kräver något extra.
Inte bara vila – utan skydd.
Inte bara tystnad – utan gränser.
Inte bara förståelse – utan acceptans för att man inte funkar som alla andra.
Jag har fått lära mig att jag inte kan leva på samma sätt som andra.
Jag kan inte ha ett fullspäckat schema.Jag kan inte umgås med många människor flera dagar i rad.Jag måste ha egen tid. Egen andning. Egen rytm.
Och vet du? Det är inget misslyckande.
Det är min styrka – när jag vågar äga den.
För det finns en skönhet i att känna mycket.
Jag upplever musik som om den sjunger rakt in i hjärtat.
Jag läser mellan raderna när andra bara ser orden.
Jag märker när någon tystnar mitt i ett leende – och kan fråga “hur mår du egentligen?”
Och ibland behöver jag påminna mig om det.
Att den där känsligheten som ibland nästan känns som en förbannelse –också är det som gör mig levande, inkännande, djup.
Att vara högkänslig handlar inte om att vara bräcklig.
Det handlar om att leva med tunna väggar mot världen.
Det kan vara utmattande. Men också otroligt vackert.
Så till dig som alltid “tar in för mycket”:
Du är inte överkänslig.
Du är känslig, punkt.
Och det är inget du behöver bota.
Det är något du får lära dig bära, vårda och skydda.
För världen behöver sådana som du.
Som lyssnar tyst, känner djupt och ser det ingen annan ser.
Bara – glöm inte att också se dig själv.
Med varsamhet,
