Jag trodde att jag var snäll
Jag sa ja.
Jag ställde upp.
Jag lyssnade, bar, höll ihop, fanns där.
Och jag trodde att det var omtänksamhet.
Att det var så man visade kärlek.
Att det var så man blev omtyckt.
Att det var så man fick duga.
Men någonstans där i alla ja –
förlorade jag kontakten med mig själv.
När man aldrig säger nej
Det börjar ofta oskyldigt.
Man hjälper lite extra.
Man avbokar sin egen vila för att “inte göra någon besviken”.
Man biter ihop.
Men till slut säger kroppen ifrån.
Tröttheten blir konstant.
Irritationen kommer från ingenstans.
Och inuti växer en sorg över att man aldrig själv blir hållen.
Det var då jag började förstå:
Att gränser inte är kalla – de är nödvändiga.
Och att självkänsla börjar med att stå upp för sig själv, även om rösten darrar.
Att sätta gränser är ett sätt att älska sig själv
Det tog mig tid att förstå att nej inte är ett avvisande.
Det är ett beskydd.
Varje gång jag säger nej till något som skaver –
säger jag ja till något i mig själv.
Ja till min tid.
Ja till min energi.
Ja till min integritet.
Ja till min läkande kropp.
Ja till min känslighet.
Ja till min takt.
Och ibland är det svåraste inte att säga nej till andra –
utan att stå kvar i det.
Självkänsla är inte att alltid känna sig stark
Jag har insett att självkänsla inte handlar om att känna sig bra varje dag.
Det handlar om att veta att man är värdefull – även när man inte presterar, hjälper, eller ler.
Det är ett inre ankare.
En tyst viskning:
“Jag får finnas. Jag får ta plats. Jag får säga ifrån.”
Och varje gång jag sätter en gräns – bygger jag det ankaret starkare.
Du som kämpar med dåligt samvete
Till dig som säger ja för att inte såra.
Som bär andras förväntningar som blyvästar.
Som går hem med en klump i magen efter ännu en dag du glömde dig själv:
Det är inte du som är för känslig.
Det är världen som ofta är för högljudd, för krävande, för gränslös.
Du får säga nej.
Du får stänga dörrar.
Du får dra dig undan.
Du får släppa taget om relationer som inte bär dig längre.
Och du får göra det utan att be om ursäkt.
Ett nytt sorts mod
Att sätta gränser är att stå i sig själv – utan rustning.
Det gör ont i början.
Men sen blir det en vana.
Sen blir det frihet.
Sen blir det självkänsla.
Och när du står där, rakryggad, i ditt nej –
kommer du märka att det finns plats kvar för det viktigaste:
dig.
