Jag brukade tro att jag var oumbärlig
Att om inte jag höll ihop allt, så skulle allt rasa.
Att vila var något man förtjänade – efter att man presterat nog.
Att kontroll var trygghet.
Att duktighet var kärlek.
Att paus var farligt.
Jag skrattade åt människor som sa ”ta hand om dig”.
Jag log, men inuti tänkte jag:
“Om du visste vad som händer om jag släpper taget.”
Och så släppte jag taget ändå
Eller rättare sagt – jag tappade det.
Jag orkade inte mer.
Jag kunde inte längre bära det jag en gång kallade vardag.
Och till min förvåning:
Världen gick vidare.
Andra människor tog ansvar.
Saker löste sig – eller föll ihop – utan att jag kunde hindra det.
Och där, mitt i det jag trodde skulle vara katastrof,
började något nytt växa:
Tilliten till att jag inte behöver kontrollera allt för att vara trygg.
Vila är inte ett avbrott – det är en förutsättning
Jag vet inte när vila blev synonymt med svaghet.
Men jag vet hur farligt det är att leva så.
Jag vet hur det känns att ligga ner och ändå skämmas.
Att sitta still men känna inre rastlöshet skava under huden.
Att vilja vila men inte kunna.
Det krävs mod att stanna.
Det krävs styrka att släppa taget.
Det krävs kärlek för att säga:
“Jag behöver få vara människa. Inte maskin.”
Kontroll är en illusion vi lär oss tidigt
Vi lär oss att om vi bara planerar, förbereder, anpassar oss, presterar – så kommer livet kännas tryggt.
Men livet är inte logiskt. Det är levande.
Och trygghet kommer inte av kontroll.
Den kommer av närvaro. Av tillit. Av att stå kvar – även när vi inte vet.
Och vila är kanske det mest närvarande man kan göra.
För det kräver att man stänger av autopiloten och faktiskt landar.
Till dig som är rädd att vila
Jag vet att du är trött.
Jag vet att du har burit för mycket, för länge.
Jag vet att du kanske tror att din värdighet sitter i allt du gör – inte i den du är.
Men du får lägga dig ner.
Du får pausa.
Du får andas.
Och du får vila utan att det leder någonstans.
För vila är inte ett verktyg för att bli bättre –
det är ett sätt att komma hem till sig själv.
Och nej – världen går inte under
Den klarar sig.
Den snurrar på.
Och plötsligt en dag märker du:
Att du inte längre klamrar dig fast.
Att du inte längre springer för att hinna ifatt dig själv.
Att det är tystare inuti.
Och varmare.
För du har slutat bära allt.
Och börjat bära dig själv.
//P
